Tom, ihålig och bara trött.. trodde det skulle bli annorlunda...

Jag längtar efter mina barn nu... men jag måste lära mej att vara stark och klara motgångar som denna utan att lita på andra.. lita på mej... men hur lär man sig det? och ska det vara ngt att lita på? mej?

vill eg inte vara ensam, men orkar inte prata med ngn just nu heller.... :-/ varför är det så svårt att sträcka ut en hand och säga *hjälp* jag mår inte bra just nu.... varför är det lättare att bara gräva en grop och hoppa i och stänga ute världen...

dagen har gått relativt bra... men med mörkret kommer också ensamheten, tårarna, funderingarna om vi gjort rätt eller inte och framförallt saknaden efter tvåsamhet, efter barnen.. efter trygghet, bekymmersfria vardagar ett mindre komplicerat liv...

urs det värker i själen, varför blir det alltid såhär.. är det jag? är jag hopplös att umgås med?