Jag har just avslutat boken "Säg det inte till någon" med kathy O'Beirne...

*jisses* Jag började boken med stort engagemang för den hemska situation hon som litet utsatt barn hamnat i, jag plöjde den mittersta delen men avsmak och en känsla av att spy rakt ut bladat med raseri och idag avslutade jag boken på balkongen dom sista 5 sidorna med att gråta hejdlöst..

Hur kan det ens vara möjligt att sånt får ske..

Barn,... återigen barn som pga av vuxnas sjuka läggning och tankar och myndigheters tafatthet och rädsla för allt står blinda och vägrar se orättvisor.

Även om Magdalenatvätterierna inte finns längre som denna bok handlar om, så finns övergreppen och brutaliteten överallt. Och dom som kan och borde göra ngt står antingen handfallna och skuffar över ansvaret på någon annan eller så påstår dom att offren överdriver eller är psykiskt sjuka eller så bara bryr dom sig inte.

Jag förstår inte? Hur kan man som _människa_ oavsett vad man jobbar med inte bry sig om
hemska saker, om livsöden och om övergrepp ... Hur rättfärdigar man det i sitt huvud när man lagt ansvaret på någon annan, anklagat offret för att överdriva eller ljuga när man vet att det är sant. HUR ? hur blundar man för onda saker som händer...

Jag kommer aldrig att förstå..

Jag har alltid velat åka tillbaka till Irland, besöket där tog mej med storm. Det är en magisk ö fylld med massa historier och vacker natur och enormt vänsliga människor.

Men nu har jag också bestämmt att om jag någonsin kan åka dit så ska jag besöka massgraven för dessa plågade och oförstådda och bortglömda små "barn" som levt i dessa hemska förhållanden. och jag ska göra fin på deras grav och jag ska lägga blommor på den.