Har eg. allt och ingenting att skriva, känslor rasar och bara försvinner i tomma intet. Känns som om jag har tagit tag i hela världen, snurrat den men full kraft (full va ordet), samtidigt som jag stuckigt en stor vass woodo-nål genom den så att blodet rinner och såren gapar stora och variga.. Och jag ser att inga plåster någonsin kommer att läka dessa sår, dom kommer vara inflammerade och blodiga om inte för evigt så i långa tider...

Jag står ömsom brevid och tittar på detta kaos jag skapat, står med svullna ögon och ett stort svart hål i brösten och bara glor.... allt snurrar för fort, jag vågar knappt ta tag i världen för att stanna den.

Kanske har jag sönder något annat?

Kanske hela världen hoppar ur sin axel, och exploderar.......... ?

Och ömsom så känns det som om jag sugs in och försvinner i röran, allt rasar på mej, ilska, tårar, kaos, förtvivlan, frågor, förklaringar, ångest.... Ja allt i en enda röra, kokat av en elak människa lagat en vidrigt osmaklig soppa..... För andra att äta, men har fått sig en sked själv....

*Den var bitter, och sög ut livet ur en*

- Man måste prata om det! säger dom...
* Men om orden inte finns, om man inte vågar säga ngt för att man är rädd att göra mer illa el bara för att lusten att prata, diskutera har försvunnit.... vad gör man då?

- Man måste ut och umgås, säger dom också!
* Men om man inte ens klarar av att se sig själv i spegeln, hur ska man då orka se ngn annan i ögonen, än mindre umgås, vad ska jag prata om? vad har jag att tillföra alls...

- Livet går vidare.... säger dom....
* Såklart...... Men hur?????????????????????????????????????????????